I del I berättade jag om gammelmormor Amanda, som trots tvåspråkig bakgrund och äktenskap med enspråkiga Harald från Tenala medvetet valde finskan som sitt språk. Amanda var av naturliga skäl min första kontakt med det finska. Sommartid bodde jag ibland längre tider hos min mormor och det var under dessa besök som jag också lärde mig mina första finska ord och glosor. Amanda talade alltid finska med sina döttrar, men svenska med barnbarn och barnbarnsbarn. Tvåspråkigheten fungerade med andra ord delvis, men naturligtvis inte så att den skulle ha bibehållits. I början av 60-talet valde man medvetet språkgrupp på tvåspråkighetens bekostnad, oftast så att det finska tog över, men också ibland det svenska.
Så långt om mina egna rötter. Övergår nu till den Ahlforska boken om Vivica Bandler. Eller egentligen tar jag fasta på några delar. Men först några kommentarer, som inledning: Ännu på 60-talet ansåg bossarna på skivbolagen i vårt land att det inte lönar sig att ge ut populärmusik på svenska i Finland, trots att de mest uppskattade artisterna faktiskt hade helt eller delvis svenskspråkig bakgrund? Svenskspråkig kultur ansågs vara långt likamed finkultur, medan man på finska hade sin "rillumarej"-kultur, men naturligtvis också en mera allvarsam sådan. Mycket högkultur, men också folklig sådan! På Thalias tiljor höll man sig till sin egen läst det vill säga "rätt språk på rätt scen". Bandler vågade sig på att sätta upp helfinska produktioner på en liten svensk scen, ett försök som har överlevt fram till idag. Men hon gjorde så mycket mera för att sammanföra de båda nationalspråken. Tillsammans med framstående finlandssvenska kulturpersonligheter reste hon runt i det finska Finland och gjorde succé. Visst finns det en fortsättning på det arbete Bandler i tiderna skapade. Rapartisten Redrama turnerade under vintern runt i finska skolor och lärde finska skolelever rappa, och det på svenska. Vem minns inte musikalen Hype på Svenska teatern, som med tiden blev ett måste för både svensk- och finskspråkiga. För att inte glömma alla duktiga finlandssvenska författare, som ofta beskriver en finländsk (finsk) verklighet långt över språkgränserna.
Själv har jag helt medvetet valt att leva och bo som finlandssvensk i Finland. Ett rätt naturligt val, eftersom min man också kommer från en helsvensk miljö. Döttrarna är finlandsvenskar, den äldre simmar ibland omkring i den finska viken, medan den yngre inte ännu ens doppat tårna utanför ankdammen. Egentligen är det väl så att jag, efter det att jag flyttade till huvudstaden, lever mer finlandsvenskt nu än under min tid i västnyland? Ändå anser jag det vara viktigt att man har förståelse för och kunskaper om det andra nationalspråket, kulturen och traditionerna.
Så långt om mina egna rötter. Övergår nu till den Ahlforska boken om Vivica Bandler. Eller egentligen tar jag fasta på några delar. Men först några kommentarer, som inledning: Ännu på 60-talet ansåg bossarna på skivbolagen i vårt land att det inte lönar sig att ge ut populärmusik på svenska i Finland, trots att de mest uppskattade artisterna faktiskt hade helt eller delvis svenskspråkig bakgrund? Svenskspråkig kultur ansågs vara långt likamed finkultur, medan man på finska hade sin "rillumarej"-kultur, men naturligtvis också en mera allvarsam sådan. Mycket högkultur, men också folklig sådan! På Thalias tiljor höll man sig till sin egen läst det vill säga "rätt språk på rätt scen". Bandler vågade sig på att sätta upp helfinska produktioner på en liten svensk scen, ett försök som har överlevt fram till idag. Men hon gjorde så mycket mera för att sammanföra de båda nationalspråken. Tillsammans med framstående finlandssvenska kulturpersonligheter reste hon runt i det finska Finland och gjorde succé. Visst finns det en fortsättning på det arbete Bandler i tiderna skapade. Rapartisten Redrama turnerade under vintern runt i finska skolor och lärde finska skolelever rappa, och det på svenska. Vem minns inte musikalen Hype på Svenska teatern, som med tiden blev ett måste för både svensk- och finskspråkiga. För att inte glömma alla duktiga finlandssvenska författare, som ofta beskriver en finländsk (finsk) verklighet långt över språkgränserna.
Själv har jag helt medvetet valt att leva och bo som finlandssvensk i Finland. Ett rätt naturligt val, eftersom min man också kommer från en helsvensk miljö. Döttrarna är finlandsvenskar, den äldre simmar ibland omkring i den finska viken, medan den yngre inte ännu ens doppat tårna utanför ankdammen. Egentligen är det väl så att jag, efter det att jag flyttade till huvudstaden, lever mer finlandsvenskt nu än under min tid i västnyland? Ändå anser jag det vara viktigt att man har förståelse för och kunskaper om det andra nationalspråket, kulturen och traditionerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar