Läser hemska siffror om hur arbetslösheten ökar i eurozonen. Under ett år visar statistiken på en dyster uppgång från 16 miljoner till 18 miljoner (juli 2011-2012). Igår visade TV-nyheterna ett inlägg om Tyskland där en dam vittnade om hur hon inte klarar av sin dagliga ekonomi, trots att hon hade två jobb. Förklaringen till varför hon hade ekonomiska svårigheter beror på att det ena arbetet är ett deltidsarbete och det andra är ett såkallat telefonförsäljningsjobb. Kvinnan ansåg att det i synnerhet är svårt för äldre kvinnor att få ett nytt heltidsarbete.
Situationen är naturligtvis inte främmande för oss här hemma heller. Under recessionen på 90-talet växte en massa firmor upp som marknadsförde främst veckotidningar. Eftersom marknaden på grund av recessionen var knapp, använde man sig ibland av vissa lurendrejeri konster för att få sin produkt såld. Ibland gick firman i konkurs, men det var relativt lätt att starta ett nytt bolag under ett annat namn och marknadsföringen fortsatte.
Fram tills idag har denna typ av marknadsfirmor överlevt. Främst är det ungdomar och studeranden som i brist på annat arbete lockats ta dessa arbetsplatser. I medeltal är arbetsdagen sex timmar, medan förtjänsten är likamed noll, eftersom denna typ av marknadsföring på intet sätt är uppbyggande.
I Helsingfors vissanställs skolassistenterna under själva läsåret. Under sommarmånaderna erhåller de ingen lön. Den årliga anställningen kan för en del vara så kort att den inte heller ger arbetslöshetsunderstöd? I praktiken betyder det två och en halv månad utan lön. För det mesta är det kvinnor och unga som innehar sådana arbetskontrakt.
Äldreomsorgen ropar efter flera behöriga vårdare. I brist på dem omskolar nu samhället äldre kvinnor, oftast arbetslösa till biträden för att utföra de tyngsta och mest monotona uppgifterna. Fint naturligtvis att någon finns till för de äldre, men när dessa samma kvinnor, som redan tidigare mist sitt arbete och därför fått en betydligt sämre ekonomi utnyttjas av samhället, då har finheten för länge sedan vissnat ut.
Sedan när dessa utnyttjade kvinnor blir så pass orkeslösa att de inte längre klarar av att jobba, finns det ingen plats för dem längre. Ekonomisk har de inte möjlighet att betala för sig på någon servicehem och ålderdomshemmen dras in, ett efter ett.
Situationen är naturligtvis inte främmande för oss här hemma heller. Under recessionen på 90-talet växte en massa firmor upp som marknadsförde främst veckotidningar. Eftersom marknaden på grund av recessionen var knapp, använde man sig ibland av vissa lurendrejeri konster för att få sin produkt såld. Ibland gick firman i konkurs, men det var relativt lätt att starta ett nytt bolag under ett annat namn och marknadsföringen fortsatte.
Fram tills idag har denna typ av marknadsfirmor överlevt. Främst är det ungdomar och studeranden som i brist på annat arbete lockats ta dessa arbetsplatser. I medeltal är arbetsdagen sex timmar, medan förtjänsten är likamed noll, eftersom denna typ av marknadsföring på intet sätt är uppbyggande.
I Helsingfors vissanställs skolassistenterna under själva läsåret. Under sommarmånaderna erhåller de ingen lön. Den årliga anställningen kan för en del vara så kort att den inte heller ger arbetslöshetsunderstöd? I praktiken betyder det två och en halv månad utan lön. För det mesta är det kvinnor och unga som innehar sådana arbetskontrakt.
Äldreomsorgen ropar efter flera behöriga vårdare. I brist på dem omskolar nu samhället äldre kvinnor, oftast arbetslösa till biträden för att utföra de tyngsta och mest monotona uppgifterna. Fint naturligtvis att någon finns till för de äldre, men när dessa samma kvinnor, som redan tidigare mist sitt arbete och därför fått en betydligt sämre ekonomi utnyttjas av samhället, då har finheten för länge sedan vissnat ut.
Sedan när dessa utnyttjade kvinnor blir så pass orkeslösa att de inte längre klarar av att jobba, finns det ingen plats för dem längre. Ekonomisk har de inte möjlighet att betala för sig på någon servicehem och ålderdomshemmen dras in, ett efter ett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar