Läser Jeanette Björkqvist fina och mycket tänkvärda artikel "Vård är mera än politik och siffror" i dagens Hbl. Björkqvists text närmar sig pudelns kärna i hela debatten om äldreomsorgen.
Regeringen har enats om en personaldimensionering på 0,5%, som skall vara uppfylld inom några år. Samtidigt som vi nås av regeringens beslut omvittnas det från många olika delar av vårt land om kommuner som redan nu följer en personaldimensionering på 0,6%. Frågorna och kritiken kring beslutet haglar, många ifrågasätter en fastställd siffra, medan andra anser den vara för låg. Själv hör jag till dem som anser att det är viktigt att en personaldimensionering finns antecknad i den kommande äldreomsorgslagen, fastän det naturligtvis också finns flera andra orsaker till dålig vård, än en för liten personalstyrka.
2007 avled min far i en obotlig cancer. Under den korta tid han dels vårdades hemma och slutligen de sista veckorna på en vårdavdelning gav egentligen full insyn i hur illa det fortfarande är ställt med äldreomsorgen. Eftersom jag själv har jobbat inom vården, var jag helt kapabel att göra en någolunda objektiv bedömning av den vård han erhöll.
All vård kostar, oberoende om den går ut på hemvård eller om det är fråga om institutionsvård. I den lilla västnyländska kommunen hade man ingått avtal med en stor vårdproducent. Avtalet omfattade både hemvård och insitutionsvård. Institutionsvården var indelad i olika avdelningar som erbjöd långtidsboende och en sk all-round avdelning dit äldre som akut behövde placering fördes.
Våren 2007 föll min far hemma på gården. Grannarna ringde efter ambulans och far blev inlagd på ovannämnda avdelning. Det var fredageftermiddag och han meddelade mig samma kväll per telefon var han befann sig. På lördagen besökte jag honom och konstaterade att han inte träffat någon läkare, men vid förfrågan i kansliet fick jag veta att läkaren kommer på måndagen. Tidig måndag kväll, just efter det att jag kommit hem från jobbet, ringer far och meddelar att han igen var hemma, men att han var hungrig och saknade mat. Min man var på tjänsteuppdrag med bilen, men eftersom jag visste att han skulle komma hem vid nio snåret fanns det ingen annan råd än att vänta och efter kl. 21.00 ratta iväg ca. 80 km enkel resa, inhandla mat i en bensinstation, ladda kylskåpet hos far och köra hemåt igen. Följande dag kontaktade jag avdelningsläkaren och ställde frågan hur det är möjligt att man förpassar hem en person som är i så pass dålig kondition som min far, utan att meddela mig som närmaste anhörig? "Er far önskade få komma hem", var svaret.
Under sommaren fick far sedan sin slutliga diagnos, en radikal cancerform, som jag mycket väl visste att den endast leder till döden. Hemvården var många gånger en ren fars. Mest gick den ut på att sköta medicineringen. Annan vård hörde inte till servicen. Nå, sanningen är ju den att hemvården i landets samtliga kommuner för det mesta går just ut på den medicinska vården, annan service som tvätt och städning får den som har ekonomisk möjlighet där till betala själv för. Den som inte har råd att betala bor antagligen mitt i skiten?
Så kom den dag då hemsjukvården meddelade att de inte sköter far längre, att han skulle in på vårdavdelningen. Under de veckor far ännu levde, träffade jag där ett otal olika vårdare. Avdelningsläkaren diskuterade aldrig med mig (samma läkare som på våren förpassat hem far, utan att jag blivit underrättad). Far fick till en början ingen ordentlig värkmedicin. Först efter det att jag märkte hans reaktion vid en lätt beröring och helt enkelt fordrade medicinering till honom löstes den frågan, eller egentligen inte helt och hållet, eftersom värkmedicinen för det mesta kom fram först i det skedet jag personligen besökte far.
Som anhörig är man naturligtvis känslig när det gäller ens närmaste. Därför vill jag inte skriva ut flera saker som jag reagerade på under det halvår som min far vårdades. Det må också nämnas att kommunen där min far var mantalskriven, mer eller mindre tagit vatten över huvudet och köpt vård av en för dyr producent. Men visst handlade ändå mycket om en viss nonchalans, om svårigheten att rekrytera personal, om fel personaldimensionering (oftast endast två vårdare på kvällsskifte) ja och så naturligtvis, om bristen på budjetmedel.
Regeringen har enats om en personaldimensionering på 0,5%, som skall vara uppfylld inom några år. Samtidigt som vi nås av regeringens beslut omvittnas det från många olika delar av vårt land om kommuner som redan nu följer en personaldimensionering på 0,6%. Frågorna och kritiken kring beslutet haglar, många ifrågasätter en fastställd siffra, medan andra anser den vara för låg. Själv hör jag till dem som anser att det är viktigt att en personaldimensionering finns antecknad i den kommande äldreomsorgslagen, fastän det naturligtvis också finns flera andra orsaker till dålig vård, än en för liten personalstyrka.
2007 avled min far i en obotlig cancer. Under den korta tid han dels vårdades hemma och slutligen de sista veckorna på en vårdavdelning gav egentligen full insyn i hur illa det fortfarande är ställt med äldreomsorgen. Eftersom jag själv har jobbat inom vården, var jag helt kapabel att göra en någolunda objektiv bedömning av den vård han erhöll.
All vård kostar, oberoende om den går ut på hemvård eller om det är fråga om institutionsvård. I den lilla västnyländska kommunen hade man ingått avtal med en stor vårdproducent. Avtalet omfattade både hemvård och insitutionsvård. Institutionsvården var indelad i olika avdelningar som erbjöd långtidsboende och en sk all-round avdelning dit äldre som akut behövde placering fördes.
Våren 2007 föll min far hemma på gården. Grannarna ringde efter ambulans och far blev inlagd på ovannämnda avdelning. Det var fredageftermiddag och han meddelade mig samma kväll per telefon var han befann sig. På lördagen besökte jag honom och konstaterade att han inte träffat någon läkare, men vid förfrågan i kansliet fick jag veta att läkaren kommer på måndagen. Tidig måndag kväll, just efter det att jag kommit hem från jobbet, ringer far och meddelar att han igen var hemma, men att han var hungrig och saknade mat. Min man var på tjänsteuppdrag med bilen, men eftersom jag visste att han skulle komma hem vid nio snåret fanns det ingen annan råd än att vänta och efter kl. 21.00 ratta iväg ca. 80 km enkel resa, inhandla mat i en bensinstation, ladda kylskåpet hos far och köra hemåt igen. Följande dag kontaktade jag avdelningsläkaren och ställde frågan hur det är möjligt att man förpassar hem en person som är i så pass dålig kondition som min far, utan att meddela mig som närmaste anhörig? "Er far önskade få komma hem", var svaret.
Under sommaren fick far sedan sin slutliga diagnos, en radikal cancerform, som jag mycket väl visste att den endast leder till döden. Hemvården var många gånger en ren fars. Mest gick den ut på att sköta medicineringen. Annan vård hörde inte till servicen. Nå, sanningen är ju den att hemvården i landets samtliga kommuner för det mesta går just ut på den medicinska vården, annan service som tvätt och städning får den som har ekonomisk möjlighet där till betala själv för. Den som inte har råd att betala bor antagligen mitt i skiten?
Så kom den dag då hemsjukvården meddelade att de inte sköter far längre, att han skulle in på vårdavdelningen. Under de veckor far ännu levde, träffade jag där ett otal olika vårdare. Avdelningsläkaren diskuterade aldrig med mig (samma läkare som på våren förpassat hem far, utan att jag blivit underrättad). Far fick till en början ingen ordentlig värkmedicin. Först efter det att jag märkte hans reaktion vid en lätt beröring och helt enkelt fordrade medicinering till honom löstes den frågan, eller egentligen inte helt och hållet, eftersom värkmedicinen för det mesta kom fram först i det skedet jag personligen besökte far.
Som anhörig är man naturligtvis känslig när det gäller ens närmaste. Därför vill jag inte skriva ut flera saker som jag reagerade på under det halvår som min far vårdades. Det må också nämnas att kommunen där min far var mantalskriven, mer eller mindre tagit vatten över huvudet och köpt vård av en för dyr producent. Men visst handlade ändå mycket om en viss nonchalans, om svårigheten att rekrytera personal, om fel personaldimensionering (oftast endast två vårdare på kvällsskifte) ja och så naturligtvis, om bristen på budjetmedel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar