Nyheterna berättar om att polisen riktar sitt intresse mot barnskyddet i Helsingfors i sina utredningar av mordet på en liten flicka i östra Helsingfors. Polisen utför sitt arbete och först efter det får vi kännedom om barnskyddets verkliga roll i sammanhanget. Jag vill alltså på inget sätt skuldsätta tjänstemännen inom barnskyddet i detta skede. Däremot kan jag berätta om en händelse från 90-talet. En mamma flyttade in i ett helt ordninärt höghus tillsammans med sin dotter som gick i de lägsta klasserna i ett närliggande lågstadium. Rätt snart märkets det att flickan var ytterst kontaktsökande och efter hand framgick det att mamman för det mesta besökte stadsdelens enda pub och ofta rörde sig i sällskap med olika män, som hon bekantat sig med i puben. Så mycket ansvar hade tydligen ändå denna mamma att hon inte lämnade dottern helt ensam under nätterna, utan hon försökte åtminstone ordna "barnvakt".
Några månader senare hade emellertid kvinnans närmaste krets tröttnat på uppdraget barnvakt och mamman började nu helt desperat ringa på nästan vilken dörrklocka som helst i trappuppgången, åtminstone där det bodde barnfamiljer. Ingen var villig att ta ansvar var och varannan natt för den lilla flickan och efterhand var det många grannar som tillsammans började diskutera om att göra en anmälan till barnskyddet. Grannarna redde tillsammans ut vilket distrikt som skulle kontaktas och ansvarsperson. Men sedan kom grannarna bara inte vidare i sin gemensamma strävan. Åtminstone under 90-talet gick det inte att kontakta barnskyddet vilket arbetsdag som helst, utan kontakten var begränsad till bara en veckodag, under en endaste timme, en bestämd förmiddag. Alla grannar hade ett arbete att sköta och alla arbetsplatser tillåter inte sina arbetstagare att syssla med "egna ärenden" under arbetstid. Alla arbetsplatser medgör inte ens en egen lunchtid för arbetstagaren, så kontaktförsöken till barnskyddet blev haltande och en kontakt hann inte etableras förrän mamman och dottern flyttade till en annan adress. Senare berättades det att barnskyddet tydligen blivit inkopplad en annan väg, vilket naturligtvis var bra, om än barnet kunde ha fått hjälp flera månader tidigare om barnskyddet haft resurser att svara i telefonen.
Jag antar och hoppas att kontakten till barnskyddet idag inte är lika begränsat, som i efterdyningarna efter recessionen under 90-talet. Dessutom var det ju nog så att barnskyddsmyndighetrna inte var skyldiga till läget, utan orsaken var närmast samhällsekonomisk. Då, under 90-talet, precis som idag, skulle man spara, spara och åter spara. Vi sparade på våra barns räkning, precis som inom alla andra sektorer. Idag står vi inför nya besparingar, precis som då, utan att vi egentligen ens hunnit återhämta oss efter den stora recessionen. Med andra ord ett misslyckande, som det är bra att minnas idag, när vi bestämmer om stora inbesparingar inom områden som direkt har med vår välfärd, vårt välmående att göra.
.
Några månader senare hade emellertid kvinnans närmaste krets tröttnat på uppdraget barnvakt och mamman började nu helt desperat ringa på nästan vilken dörrklocka som helst i trappuppgången, åtminstone där det bodde barnfamiljer. Ingen var villig att ta ansvar var och varannan natt för den lilla flickan och efterhand var det många grannar som tillsammans började diskutera om att göra en anmälan till barnskyddet. Grannarna redde tillsammans ut vilket distrikt som skulle kontaktas och ansvarsperson. Men sedan kom grannarna bara inte vidare i sin gemensamma strävan. Åtminstone under 90-talet gick det inte att kontakta barnskyddet vilket arbetsdag som helst, utan kontakten var begränsad till bara en veckodag, under en endaste timme, en bestämd förmiddag. Alla grannar hade ett arbete att sköta och alla arbetsplatser tillåter inte sina arbetstagare att syssla med "egna ärenden" under arbetstid. Alla arbetsplatser medgör inte ens en egen lunchtid för arbetstagaren, så kontaktförsöken till barnskyddet blev haltande och en kontakt hann inte etableras förrän mamman och dottern flyttade till en annan adress. Senare berättades det att barnskyddet tydligen blivit inkopplad en annan väg, vilket naturligtvis var bra, om än barnet kunde ha fått hjälp flera månader tidigare om barnskyddet haft resurser att svara i telefonen.
Jag antar och hoppas att kontakten till barnskyddet idag inte är lika begränsat, som i efterdyningarna efter recessionen under 90-talet. Dessutom var det ju nog så att barnskyddsmyndighetrna inte var skyldiga till läget, utan orsaken var närmast samhällsekonomisk. Då, under 90-talet, precis som idag, skulle man spara, spara och åter spara. Vi sparade på våra barns räkning, precis som inom alla andra sektorer. Idag står vi inför nya besparingar, precis som då, utan att vi egentligen ens hunnit återhämta oss efter den stora recessionen. Med andra ord ett misslyckande, som det är bra att minnas idag, när vi bestämmer om stora inbesparingar inom områden som direkt har med vår välfärd, vårt välmående att göra.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar