I veckan hade jag förmånen att se Nazifruar på Lilla Teatern. Idag (lördagen den 31.8.) ingår Isabella Rothbergs recension i Hbl.
Pjäsen tar fasta på olika rent bevisbara historiska fragment från verklighetens nazityskland som återberättas ur kvinnornas synvinkel. Männen är närvarande och ständigt påverkande, men det är kvinnornas agerande som för berättelsen framåt. Livet gick ju egentligen ut på att blott och bart vara Hitler till lags, misslyckades man genom att tex ställa felaktiga frågor förvandlades man mycket snabbt till persona nongrata.
Under en två timmars föreställning återberättas ofattbara grymheter från det Tredje riket. Berättelserna som till stor del återger historiska faktan om hur naziledare och deras familjer levde, tog för sig, hamstrade, stal och ännu vid krigsslutet inte ansåg sig ha begått fel mot mänskligheten och omvärlden.
Utan att yppa destu mera av pjäsens innehåll, var och en av er som tänkt se den ska naturligtvis få er egen upplevelse, måste jag i alla fall ifrågasätta dagens tidningsrecension. Jag personligen upplevde inte pjäsen som en humorpjäs, tvärtom tårades ögat, framförallt vid berättelsen om oskyldiga människor som leddes in i gaskammaren. Eller berättelsen om den desperata, inte längre fertila kvinnan, som tog till barnarov för att uppfylla Hitlers galna önskemål. Jag vill på inget sätt försvara kvinnans makabra beslut, för egentligen var hon blott och bart ute efter ett godkännande och en plats "i solen" å andra sidan var hon ett offer av sin tid.
Pjäsens Reinhard Heydrichs (Prags förintare) makabra livsverk går ännu idag att beskådas i det Judiska museet i Prag, där den gamla Synagogans väggar hedrar minnet av alla judar som transporterades till gaskammaren eller annars avled av hemska vedermödor. Om man inte tidigare uppfattat vidden av alla hemskheter som begicks ger ett besök där en snabb läxa i nazisternas grymheter. Dessutom är det skäl att minnas att det ingalunda var endast judar som förintades, utan också andra grupper i samhället såsom romer, politiska oliktänkare, handikappade, mentalsjuka, homosexuella och personer som inte motsvarade den ariska rasens ideal leddes in i gaskamrarna. Intressant är också att Heydrichs änka under några år var gift med Intiimiteatteris grundare Mauno Manninen och alltså bosatt i Helsingfors under 60-talet. Men det är redan en annan historia, som det ändå är värt att bekanta sig med.
Recensanten ondgjorde sig även över att rollfiguren Lina Manninen använde ordet homosexuell som skällsord under ett återgivet familjegräl. Det är ändå att minnas att homosexualitet på inga villkor var accepterat för ca. sextio år sedan. Tack och lov, får man väl tillägga, har vårt samhället utvecklats sedan de tiderna. Men återger man händelser ur historisk tid ska man naturligtvis återge den verklighet som då rådde.
Pjäsen tar fasta på olika rent bevisbara historiska fragment från verklighetens nazityskland som återberättas ur kvinnornas synvinkel. Männen är närvarande och ständigt påverkande, men det är kvinnornas agerande som för berättelsen framåt. Livet gick ju egentligen ut på att blott och bart vara Hitler till lags, misslyckades man genom att tex ställa felaktiga frågor förvandlades man mycket snabbt till persona nongrata.
Under en två timmars föreställning återberättas ofattbara grymheter från det Tredje riket. Berättelserna som till stor del återger historiska faktan om hur naziledare och deras familjer levde, tog för sig, hamstrade, stal och ännu vid krigsslutet inte ansåg sig ha begått fel mot mänskligheten och omvärlden.
Utan att yppa destu mera av pjäsens innehåll, var och en av er som tänkt se den ska naturligtvis få er egen upplevelse, måste jag i alla fall ifrågasätta dagens tidningsrecension. Jag personligen upplevde inte pjäsen som en humorpjäs, tvärtom tårades ögat, framförallt vid berättelsen om oskyldiga människor som leddes in i gaskammaren. Eller berättelsen om den desperata, inte längre fertila kvinnan, som tog till barnarov för att uppfylla Hitlers galna önskemål. Jag vill på inget sätt försvara kvinnans makabra beslut, för egentligen var hon blott och bart ute efter ett godkännande och en plats "i solen" å andra sidan var hon ett offer av sin tid.
Pjäsens Reinhard Heydrichs (Prags förintare) makabra livsverk går ännu idag att beskådas i det Judiska museet i Prag, där den gamla Synagogans väggar hedrar minnet av alla judar som transporterades till gaskammaren eller annars avled av hemska vedermödor. Om man inte tidigare uppfattat vidden av alla hemskheter som begicks ger ett besök där en snabb läxa i nazisternas grymheter. Dessutom är det skäl att minnas att det ingalunda var endast judar som förintades, utan också andra grupper i samhället såsom romer, politiska oliktänkare, handikappade, mentalsjuka, homosexuella och personer som inte motsvarade den ariska rasens ideal leddes in i gaskamrarna. Intressant är också att Heydrichs änka under några år var gift med Intiimiteatteris grundare Mauno Manninen och alltså bosatt i Helsingfors under 60-talet. Men det är redan en annan historia, som det ändå är värt att bekanta sig med.
Recensanten ondgjorde sig även över att rollfiguren Lina Manninen använde ordet homosexuell som skällsord under ett återgivet familjegräl. Det är ändå att minnas att homosexualitet på inga villkor var accepterat för ca. sextio år sedan. Tack och lov, får man väl tillägga, har vårt samhället utvecklats sedan de tiderna. Men återger man händelser ur historisk tid ska man naturligtvis återge den verklighet som då rådde.
 |
| Lina och Reinhard Heydrich |
 |
| Rudolf Hoess |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar