Tre år har förflutit sedan jag blev invald i Petrus församlingsråd. Tidigare har så kallade sämjoval varit en rätt vanlig process inom stadens svenska församlingar, men för tre år sedan aktiverade sig liberala kretsar inom Petrus församling och en lista på fem personer nominerades. När rösterna var räknade visade det sig att samtliga kandidater från den liberala listan hörde till de invalda. Valet gick överraskande bra för de liberala kandidaterna, då alla de tre kandidater som fick de högsta röstetalen representerade den liberala falangen. De liberala rådsmedlemmarna erhöll dock inte majoriteten i rådet, eftersom en sjätte namn saknades på listan.
Man var medveten om att församlingsmedlemmarna i rätt stor utsträckning önskade en ändring i mångt och mycket, men det man inte kunde förutse var att många församlingsbor som tidigare inte tagit del av valet nu mobiliserade sig.
Nu tre år senare kan jag blicka tillbaka på en uppgift, som inte alla gånger varit så lätt. Ingen kunde förutse att församlingarna skulle drabbas av ekonomiskt trångmål så till den milda grad som de gjort. Själv var jag inte heller förberedd på Samfällighetens maktfullkomlighet. Många ideologiska spörsmål mellan de konservativa och de liberala har också utspelats. Ändå upplever jag det nog som så att bägge grupperingar har försökt anpassa sig och föra en dialog, men naturligtvis finns det också frågor som är mera hårdsmälta och besvärliga att acceptera.
Beklagligt nog sprack den liberala falangen. Olika samvetsfrågor är aldrig lätta att foga samman. Det svåraste beslutet var för de flesta att avsluta församlingens eftisar. Dålig ekonomi överlag var det största orsaken till beslutet. Själv ansåg jag i ett tidigt skede att det egentligen inte fanns så många andra alternativ än att avsluta verksamheten eftersom ekonomin var kärv. Dessutom hade jag en klar ståndpunkt från tidigare, dvs att det inte är församlingarnas uppgift att anordna eftermiddagsverksamhet. Jag minns alltför väl hur en av stadens församlingar (inte Lukas församling) för så där sjutton (?) år sedan tog ett beslut om att endast barn till församlingsmedlemmar skulle erbjudas plats i församlingens eftis. Beslutet ändrades tack och lov senare, vilket var helt rätt. Eftisverksamhet måste erbjudas samtliga elever, inte bara de som råkar tillhöra ett samfund eller en förening. Andra åsiktsyttringar inom rådet talade i sin tur om den andliga fostrans betydelse, vilket säkert också låg till grund för det beslut som den andra Helsingfors församlingen gjorde för ca sjutton år sedan. För de familjer som får söka sig en annan eftisplats är det naturligtvis mycket tråkigt, precis som det är för eftispersonalen som offrat mycket tid och planering på ett fungerande eftis.
Från början var jag mycket angelägen om att öka de kvinnliga prästernas synlighet inom församlingsarbetet. Samtliga präster i församlingen är för tillfället män, medan de nu under denna mandatperiod ordnats ett par gånger i året gudstjänster med kvinnliga präster. En av mina käpphästar är naturligtvis att Petrus församling inte har en fast anställd kvinnlig präst i detta läge. När en prästtjänst står att sökas i församlingen är sedan en annan fråga.
Man var medveten om att församlingsmedlemmarna i rätt stor utsträckning önskade en ändring i mångt och mycket, men det man inte kunde förutse var att många församlingsbor som tidigare inte tagit del av valet nu mobiliserade sig.
Nu tre år senare kan jag blicka tillbaka på en uppgift, som inte alla gånger varit så lätt. Ingen kunde förutse att församlingarna skulle drabbas av ekonomiskt trångmål så till den milda grad som de gjort. Själv var jag inte heller förberedd på Samfällighetens maktfullkomlighet. Många ideologiska spörsmål mellan de konservativa och de liberala har också utspelats. Ändå upplever jag det nog som så att bägge grupperingar har försökt anpassa sig och föra en dialog, men naturligtvis finns det också frågor som är mera hårdsmälta och besvärliga att acceptera.
Beklagligt nog sprack den liberala falangen. Olika samvetsfrågor är aldrig lätta att foga samman. Det svåraste beslutet var för de flesta att avsluta församlingens eftisar. Dålig ekonomi överlag var det största orsaken till beslutet. Själv ansåg jag i ett tidigt skede att det egentligen inte fanns så många andra alternativ än att avsluta verksamheten eftersom ekonomin var kärv. Dessutom hade jag en klar ståndpunkt från tidigare, dvs att det inte är församlingarnas uppgift att anordna eftermiddagsverksamhet. Jag minns alltför väl hur en av stadens församlingar (inte Lukas församling) för så där sjutton (?) år sedan tog ett beslut om att endast barn till församlingsmedlemmar skulle erbjudas plats i församlingens eftis. Beslutet ändrades tack och lov senare, vilket var helt rätt. Eftisverksamhet måste erbjudas samtliga elever, inte bara de som råkar tillhöra ett samfund eller en förening. Andra åsiktsyttringar inom rådet talade i sin tur om den andliga fostrans betydelse, vilket säkert också låg till grund för det beslut som den andra Helsingfors församlingen gjorde för ca sjutton år sedan. För de familjer som får söka sig en annan eftisplats är det naturligtvis mycket tråkigt, precis som det är för eftispersonalen som offrat mycket tid och planering på ett fungerande eftis.
Från början var jag mycket angelägen om att öka de kvinnliga prästernas synlighet inom församlingsarbetet. Samtliga präster i församlingen är för tillfället män, medan de nu under denna mandatperiod ordnats ett par gånger i året gudstjänster med kvinnliga präster. En av mina käpphästar är naturligtvis att Petrus församling inte har en fast anställd kvinnlig präst i detta läge. När en prästtjänst står att sökas i församlingen är sedan en annan fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar