Har idag besökt Konsthallen i Helsingfors. Misstog mig på vilken utställning som visas där för tillfället, men det spelade egentligen ingen roll. Hade nämligen siktat in mig på Unga konstnärers produktioner, men den hade kommit och gått utan att jag hittat dit i tid. Istället såg jag Eero Männikkös fotografier, som fyllde nästan hela Konsthallen.
Tillströmningen av besökare var livlig. Personligen har jag inte aktivt allmänbildat mig inom fotokonsten. Männikkö utsågs redan under 80-talet som lovande, då han valdes till årets unga konstnär. Han har infriat löftet sedan dess och delvis också gått sin egen väg, vilket man kan konstatera då man besöker utställningen.
Men som sagt, så var jag inte på förhand införstådd med Männikkös storhet och ramlade mer eller mindre av misstag in på hans utställning. Dessutom har jag som vana att inte särdeles mycket bekanta mig på förhand med en utställning, utan i stället tar jag del av dem helt spontant och sedan eventuellt läser jag på om intresse väckts.
Männikkös bilder är inga vackra bilder. Mitt första intryck var att han rest över östgränsen och fotograferat misären i Karelen. Sedan konstaterade jag att några bilder inte kunde vara knäppta någon annanstans än i Finland, men skiten och tristessen återkom precis som på de bilder jag av någon anledning placerade österut (vilket från min sida endast är ett antagande, ingenting annat). Nya bilder visade på fattigdomen i USA eller eventuellt något afrikanskt land. Därefter förflyttades jag till nordligare breddgrader. Samma tristess, andlig och också materiell fattigdom återkom på alla bilder, enögda uppenbarelser och till och med ett visst religiöst budskap. Bortglömda, kvarglömda människor och miljöer. Helt enkelt fotograferade i någon gudsförgäten håla.
Efter Konsthallen sökte jag mig till Design museet vid Högbergsgatan och dansken Henrik Vibskovs modevärld. Färgerna och leken dominerade hela utställningen. En dejlig dansk modevärld, utan nämnvärd närvaro av Paris eller Milano. Ungdomligt, ledigt, en kreativ utformning. Glättigt och ett nytt sätt att visa upp designkläder på. Kläderna är kanske inte riktigt ämnade för min åldersgrupp, men helhetsintrycket fick mig att längta till Köpenhamn en sommardag.
Vad som förenade dessa två utställningar? Jo, av någon anledning förekom låghalsade fåglar i bägge. Flamingon med lång ljusröd hals i Männikkös produktion hade ersatts av långa dinglande svarta fågelhalsar i Designmuseet.
Igår kväll såg jag Lars Noréns pjäs Under på Universum. Något av pjäsens tristess återspeglades i sin tur i Männikkös bilder. Hopplösheten, allting som gått förlorat, det skitiga då allt hopp gett vika.
Ett veckoslut som väckt många tankar och delgett olika sätt att se på saker och ting, endera passivt som Norén som inte på något sätt berör det som lett till att huvudpersonerna i pjäsen dekat ner sig, eller så Vibskov som delar med sig glädje och framtidstro. Bägge utställningar precis som teatern är att rekommendera kulturhungriga besökare.
Tillströmningen av besökare var livlig. Personligen har jag inte aktivt allmänbildat mig inom fotokonsten. Männikkö utsågs redan under 80-talet som lovande, då han valdes till årets unga konstnär. Han har infriat löftet sedan dess och delvis också gått sin egen väg, vilket man kan konstatera då man besöker utställningen.
Men som sagt, så var jag inte på förhand införstådd med Männikkös storhet och ramlade mer eller mindre av misstag in på hans utställning. Dessutom har jag som vana att inte särdeles mycket bekanta mig på förhand med en utställning, utan i stället tar jag del av dem helt spontant och sedan eventuellt läser jag på om intresse väckts.
Männikkös bilder är inga vackra bilder. Mitt första intryck var att han rest över östgränsen och fotograferat misären i Karelen. Sedan konstaterade jag att några bilder inte kunde vara knäppta någon annanstans än i Finland, men skiten och tristessen återkom precis som på de bilder jag av någon anledning placerade österut (vilket från min sida endast är ett antagande, ingenting annat). Nya bilder visade på fattigdomen i USA eller eventuellt något afrikanskt land. Därefter förflyttades jag till nordligare breddgrader. Samma tristess, andlig och också materiell fattigdom återkom på alla bilder, enögda uppenbarelser och till och med ett visst religiöst budskap. Bortglömda, kvarglömda människor och miljöer. Helt enkelt fotograferade i någon gudsförgäten håla.
Efter Konsthallen sökte jag mig till Design museet vid Högbergsgatan och dansken Henrik Vibskovs modevärld. Färgerna och leken dominerade hela utställningen. En dejlig dansk modevärld, utan nämnvärd närvaro av Paris eller Milano. Ungdomligt, ledigt, en kreativ utformning. Glättigt och ett nytt sätt att visa upp designkläder på. Kläderna är kanske inte riktigt ämnade för min åldersgrupp, men helhetsintrycket fick mig att längta till Köpenhamn en sommardag.
Vad som förenade dessa två utställningar? Jo, av någon anledning förekom låghalsade fåglar i bägge. Flamingon med lång ljusröd hals i Männikkös produktion hade ersatts av långa dinglande svarta fågelhalsar i Designmuseet.
Igår kväll såg jag Lars Noréns pjäs Under på Universum. Något av pjäsens tristess återspeglades i sin tur i Männikkös bilder. Hopplösheten, allting som gått förlorat, det skitiga då allt hopp gett vika.
Ett veckoslut som väckt många tankar och delgett olika sätt att se på saker och ting, endera passivt som Norén som inte på något sätt berör det som lett till att huvudpersonerna i pjäsen dekat ner sig, eller så Vibskov som delar med sig glädje och framtidstro. Bägge utställningar precis som teatern är att rekommendera kulturhungriga besökare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar