Augustimånad. De ryska barnen hade återvänt till sina internatskolor efter sommarvistelsen hos sina familjer, som befann sig här på utlandskommendering.
Hela sommaren hade kvarterets barn spelat bollspel tillsammans under varma sommarkvällar. Det talades finska, ryska och svenska. Något gemensamt språk fanns det inte, men vi kom bra överens. Kroppsspråket var en viktig del av leken, finskan var mera bekant, medan det enda personliga minnet av ryskan är en räkneramsa, som jag inte längre klarar av att återge, allra minst i skriven form. Man visade varandra hänsyn och förståelse och minnet återger endast glädjestunder.
För egen del fortgick väl dessa spel under två somrar. Före det hade jag lekt andra lekar i ett annat kvarter. Den tredje sommaren hade jag vuxit till mig och deltog inte längre i gårdslekar. Dessutom har jag ett minne av att mina ryska vänner aldrig mera återkom. Den ryska kolonin blev sluten och sökte inte längre kontakt med oss finländare. Kontakten med de finska barnen bröts också.
Men det var alltså under den andra sommaren, då allting förändrades.
Under våren hade TV-nyheterna ofta fokuserat på Tjeckoslovakien. En liberal våg hade svept in över landet. Dubcek blev ett bekant namn. Nyhetsfilmer visade killar som låtit håret växa ut en aning och som spelade annorlunda musik än vad som var brukligt i öststaterna. Västvärlden hade förväntningar, hur långt skulle vingarna bära?
Under hela sommaren spelade vi barn sedan olika bollspel tillsammans. Så kom augusti och skolstarten närmade sig. De ryska barnen lämnade sina familjer och reste hem till Sovjet för att fostras i god medborgaranda.
Tills Tjeckoslovakien och den övriga världen en morgon vaknade till av att Sovjet med hjälp av andra öststater gått över gränsen och invaderat Tjeckoslovakien. De liberala vågorna tolererades inte.
Idag väntar världen med en klump i halsen på hur det går för Ukraina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar